Konsert
Ystad Jazz Festival
Caroline Leander Colours in Motion
Biografteatern Scala 3 august 2014
…Svenska pianisten och sångerskan Caroline Leander imponerade med sin kvartett Colours in Motion. Elgitarristen Magnus Lindeberg hjälpte med sina flödande, funkiga linjer den sista festivaldagens program att få en energigivande start på förmiddagen.
Jazz Journal UK Augusti 2014
. . . . . . . .
Konsert * * * *
Jazz under stjärnorna
Caroline Leander Colours in Motion
Branteviks idrottsplats 3 juli 2013
Med en för säsongspremiäromständigheter ovanligt liten och tämligen väl påbyltad publikskara var onsdagens Jazz under stjärnorna en av de repertoarmässigt mer välbalanserade aftnar under denna rubrik jag varit med om.
Vanligtvis är uppvärmningsartisten och huvudattraktionen sins emellan olika, men väljer också att understryka sina skillnader vilket brukar sluta i en lätt känsla av obekväm dissonans. Så blev det inte den här gången.
Med Caroline Leander som första konstnär på flaket gjorde duo Järås och Landgren både ett artistiskt och metereologiskt påstående.
Man ombad publiken att spetsa öronen ordentligt och samtidigt vända sinnena mot det solsken som förvisso uteblev rent fysiskt men som döljer sig bakom samtliga aldrig så melankoliska molnbankar i Leanders musik.
Leander var i mycket hög form både vokalt och klaviaturellt. Hennes uttrycksfulla sångröst börjar i botten visa klangligt släktskap med breddjupa sångerskor som Annie Lennox medan höjden har en skärvig flygighet, allt förenat med en energisk stabilitet.
I bandet märktes framför allt Peter Tegnérs ivriga gitarrerande och Bo Håkanssons rättframma slagverkeri. Allt detta fick sitt piggaste uttryck i tumlande ”Unpredictable”och ett sommarlojt klimax i ”Ants and Laughs”
Fredrik Fischer / Ystads Allehanda 5 juli 2013
. . . . . . . .
Konsert
Caroline Leander Colours in Motion
Simrishamnsröken 9 mars 2011
…”Leanders pianodrivna, positiva musik – där jazzelementet har en relativt undanskymd plats – lämpar sig utmärkt för krogmiljön. Kvartettarrangemangen för keyboard, gitarr, bas och trummor lät ofta, i synnerhet tack vare Bo Håkansons idoga och högklassiga slagverksarbete, musikaliskt fulländande. Leanders karaktäristiskt genomträngande men ändå mjuka, sångstil klär hennes omdömesgillt och ofta intrikat skrivna kompositioner i allt från den smärtfyllda vemodsvaggvisan ”I did’nt not” till den för kvällen funkifierade ”Lonely with you”. Peter Tegnér firade 70-talstriumfer med sitt effektrika gitarrspel i de snabbare låtarna och bjöd skirt understöd i balladerna.
….”Det bjöds inte mindre än fyra låtpremiärer denna kväll av vilka samtliga antyder en ny riktning i Leanders komponerande. Det finns något hårdare, strukturellt djärvare i tilltalet och en önskan att växa i format. Låt henne snart få jordmån att göra det!
Fredrik Fischer / Ystads Allehanda 11 mars 2011
. . . . . . . .
Konsert * * * *
Jazz under stjärnorna
Caroline Leander och Viktoria Tolstoy
Branteviks idrottsplats 14 juli 2010
”Onsdagens Jazz under stjärnorna betecknades av något för jazzsammanhang så ovanligt som balans. Här rådde en jämspelthet och samstämmighet jag sällan upplevt vid jazzkonserter eller för all del särskilt många konserter överhuvudtaget.
Först ut var kompositören, pianisten och sångerskan Caroline Leander som sedan 1980-talet blandat ett passionerat jazzengagemang med diverse teatrala uppgifter. Leanders karaktäristiska stil, en sammansmältning av sardonisk singer-songwriter à la Oscar Danielson och melodiskt snille i Burt Bacharachs efterföljd, passar, trots de ofta mollstämda textämnena, alldeles utmärkt i gröngräset.
Leander imponerar framför allt som kompositör och instrumentalist med en ledig och kontrollerad framtoning i båda egenskaperna som gör hennes musik både överraskande, oförutsägbar och medryckande.”
Fredrik Fischer/ Ystads Allehanda 16 juli 2010
. . . . . . . .
Konsert
Jazz under stjärnorna
Caroline Leander och Viktoria Tolstoy
Branteviks idrottsplats 14 juli 2010
”Att låta två kvartetter, bägge anförda av en sångerska, framträda under en och samma konsertkväll verkar kanske inte särskilt fantasifullt. Men idén var inte alls så tokig. Tvärtom faktiskt. I synnerhet som Caroline Leander och Viktoria Tolstoy i mångt och mycket är varandras motsatser och skapar sin musik från helt olika utgångspunkter.
Caroline Leander inledde. Sittande vid pianot och uppbackad av den utmärkte gitarristen Peter Tegnér, basisten Anders Lorentzi och trumslagaren Bosse Håkanson framförde hon, chosefritt och avspänt, under sin knappt timslånga avdelning, ett knippe egna alster. Det var vackert, melodiskt och sparsmakat. En del av repertoaren kände vi igen från det senaste albumet ”Under my heart”. Men att få höra några av Carolines finstämda och personliga melodier och texter ”live” gav dem en särskild lyster. I höst ska Caroline och hennse grupp gästa jazzens högborg i Sverige, Fasching i Stockholm. Det bör kunna bli succé.”
Jan Olsson/ Skånska Dagbladet 16 juli 2010
. . . . . . . .
Riktig kärlek
Carina Söderman och Caroline Leander
Skillinge Teater den 13 november 2010
Rubriken ”Riktig kärlek” ska läsas ironiskt och i plural. Vad är ”riktig” kärlek? Vem bestämmer det?
Med handplockade sånger, dikter och dramatik byggs en föreställning om kärleksdrömmar kontra verkligheten. Byggstenarna är så exakt rätt placerade att de korresponderar med varann. Som när Carina Söderman och Caroline Leander gör en dubbelduett av schlagermelodierna ”Regntunga skyar” och ”När min vän”.
De sjunger i duett men varvar också en bit från ena sången med en bit från den andra. Två sånger blir en.
Carina Söderman skådespelar och sjunger med bastant, mer högljudd röst. Hon är stark utåt men svagare inuti. Caroline Leander ackompanjerar inte på piano utan är en musikalisk scenograf som lägger toner och jazzrytmer runt melodierna. Hon sjunger med ljus, porslinsspröd röst men har överlevnadens grundstyrka inom sig.
Kabaren kan ha förnamnen litterär och fransk. Skrivna sångtexter, sjungen dramatik som passar att gestaltas i andras munnar. Underhållning på allvar. Traditionen bakåt betonas av att en Lars Forssell-text, ”Snurra min jord”, och Barbro Hörbergs mest kända sång, ”Med ögon känsliga för grönt”, finns med också i den här kabaren.
Sångerna kommer från artister och låtskrivare som bröderna Gärdestad, Lorne de Wolfe, Tom Waits, Lisa Nilsson och Povel Ramel. Mellan sången och musiken finns dikter av Lina Ekdahl och Kristina Lugn. Precis som om poesi inte skulle vara något konstigt och svårt utan hjälpande ord i livet?
Carina Söderman och Caroline Leander är två helt olika kvinnor och människor. De kompletterar varann, när Carinas mörkare sång blandas med Carolines ljusare blir det så vackert. En lågmäld kabare där budskapet ligger strax under ytan och drabbar utan att man knappt är medveten om det. Till exempel när Jim Cartwright-monologen ”Den andra kvinnan” strax följs av sången”l morgon” text av Hans Alfredson om kvinnan som fått utstå ”tusen slag”.
Bengt Eriksson/Ystads Allehanda 15 november 2010
. . . . . . . .
Fest för frankofiler
Prunes
Hässleholm Kulturhus 30 mars
Det är en fest, i vårt amerikaniserade och anglofila land, att en söndagseftermiddag få sitta ett par timmar i Blå salongen och njuta av ett tjugotal chansoner och visor framförda på franska.
Duon Prunes (plommon), hemmahörande i Malmö, är på besök. Den består av Caroline Leander och Ann Marie Teinturier, båda halvt fransyskor, halvt svenskor, som har turnerat tillsammans sedan år 2000.
Prunes inleder med en höstklassiker denna spirande vårdag, Jacques Préverts och Jospeh Kosmas ”Les feuilles mortes” (De döda löven). Sedan följer en kavalkad med visor om brustna hjärta, om tillståndet i världen men att man ändå får leva det liv man kan, om en gata som vill ner till havet, om längtan till något eller längtan bort – som i Serge Gainsbourgs sång om ”Le poinçonneur” som dagarna i ända klipper små hål i biljetterna nere i den mörka parisiska metron.
Prunes blandar Aznavour, Piaf, Moustaki, Barbara och Legrand med egna sånger. Ann Marie Teinturier sjunger och ackompanjerar sig på gitarr, ibland också Caroline Leander, även om hon främst svarar för det instrumentala – på piano och dragspel.
Tre cd-skivor har duon hunnit ge ut: ”Compote de Prunes”, ”Liqueur” och ”Grande Rue”. Den senaste består helt av eget material, där Teinturier svarar för texten och Leander för musiken – med ett undantag: Fred K. Ablerts melodi som Nat King Cole spred över världen som ”Walking my baby back home”, och som i Beppe Wolgers version ”Sakta vi går genom stan” gav Monica Zetterlund hennes stora genombrott. ”Jusque chez toi” (Endast hos dig) som Teinturier framförde i en mycket personlig tolkning.
För sina texter har hon hämtat material ur sitt eget liv. ”Raconte Alger” är en hälsning till hennes algeriska mormor. ”Grande Rue” handlar om Storgatan i hennes lilla franska hemby. Djupt gripande är ”Camille” om den i sin ungdom framgångsrika Camille Claudel, modell och älskarinna till Auguste Rodin, den som tillbringade sina sista trettio år inspärrad på mentalsjukhus.
Caroline Leanders pianospel är lysande. Hennes instrumentala utflykter blir ibland till separata små stycken. konsertens höjdpunkt var frammanandet av Camille Claudels desperata tillvaro, en hel symfonisk dikt på piano.
Kjell A Johansson/Kristianstadsbladet 1 april 2008
. . . . . . . .
Snudd på perfekt
Prunes
Månteatern, Lund, 23 mars
Prunes är en snudd på perfekt duo. Ann Marie Teinturier är en av de mest spännande sångerskor som opererar i den här landsändan, med mustig och karismatisk röst. Plus en speciell förmåga att ge liv åt texterna, inte minst med gester och miner. Dessutom plockar hon gitarr och elbas snyggt.
Caroline Leander lägger till sin personliga och uttrycksfulla sångstil, lite ljusare och luftigare, och är dessutom en hjältinna på fräcka överstämmor. Hennes pianospel är melodiinriktat, jazzbottnat och finurligt och solona droppar strössel över sångerna. Ännu mer dragspel, dock, tack.
De två har dessutom sin nisch, deras franska musikdusch känns som sprayad tallbarrsdoft i ett muggigt rum. Vad de kan/kunde, Serge Gainsbourg, Barbara, Georges Moustaki och de andra: organiska lättflytande melodier, typiskt franskt och gränslöst växelbruk av chanson, jazz, pop och latinmusik och genomintelligenta texter där komik, romantik och allvar ofta balanserar på samma knivsegg. Teinturier gjorde till exempel stor scenkonst av Gainsbourgs ”Le poinçonneur des Lilas”, om den stackars konduktören som inte gör något annat än klipper små hål i biljetter, funderar på om han ska avsluta tristessen med ett sista hål (i sitt eget huvud) och vet att han då kommer att hamna i ett betydligt större hål.
Prunes ger smart nog små sammanfattningar av sångernas texter och kunde faktiskt berättat ännu mera.
Att duon landar på Victoria i Malmö i april förtjänar att sägas igen.
Alexander Agrell/Sydsvenska Dagbladet 25 mars 2006